För ett halv år sedan skrev jag min egen Green Day fan fiction Den bestod av två avsnitt, båda om en 15-årig Billie Joe Armstrong. Fösta delen om när han träffade den person som skulle bli hans närmaste vän (vår allas Mike Dirnt). Den andra delen handlade om hur BJ reagerade när han fick veta att hans pappa hade fått cancer.

Nu efter mycket arbete och bort glömade, här har ni min GD fan fiction Boy of Suburbia del II. Hoppars nu gilar den lika mycket dom del I.
(ursäkta om att det inte kanske är helt gramatisk korekt eller något stavfel)

I denna delan handlar det om hur BJ reagarar när han frå veta att hans pappa har fått cancer.

----

Del I
Det ringde ut för dagen. Alla var glada för att det äntligen var fredag, alla utom Billie Joe. Han hade fått kvarsittning och var tvungen att stanna kvar i skolan en halvtimme länge. Billie gick med tunga steg till kvarsittningssalen. Det var inte första gången han hade fått kvarsittning. Han kom fram till salen, knackade och steg in.
– Ah, äntligen Mr Armstrong. Varsågod och sitt. Så, nu är skaran komplett. sa en raspig röst när Billie kom in. Till sin stora fasa var der Mrs Lemon som var kvarsittningslärare idag. Mrs Lemon var den läraren som han hatade mest. Billie satte sig vid en av bänkarna på tredje raden. Han tittade runt för att se om det var många som hade kvarsittning idag, på fredagar brukar det inte vara så många. Så var det idag också, det var bara Billie och en annan kille som satt längst bak på femte raden.
– Så nu ska ni två odågor sitta tysta medan jag går ut ett tag, sa Mrs Lemon och gick sin väg. Billie vände sig om och betraktade den andra killen. Han hade brunt hår och var längre än Billie (de flesta killarna i Billies ålder var längre än honom). Killen såg allmänt uttråkad ut där han gungade på stolen. Billie lämnade honom med blicken och började titta runt i salen. Den hade inte ändrats ett dugg sen han var där senast. Han tittade upp i taket och såg att tuggummit han sköt upp på förra kvarsittningen satt kvar.
Ett brak hördes bakom Billie. Han vände sig om för att se vad som hade orsakat ljudet. Billie såg att killen inte var på sin plats längre utan att han låg på golvet.Ljudet som Billie hade hört kom av när killen ramlade baklänges med stolen. Han vände blicken mot dörren för att se att inte Mrs Lemon kom inrusande. När hon inte gjorde det reste Billie sig upp och gick ner till killen som fortfarande låg på golvet. Billie sträckte fram sin hand mot honom och sa:
– Polarn hur gick det? Han tog Billies hand och drog sig upp. Väl uppe släppte han Billies hand och sa:
– Det gick bra. Det blev tyst en stund sen sa han:
– Jag heter Michael. Vad heter du?
– Jag heter Billie Joe. Vad har du gjort för att förtjäna kvarsittning Mike?
– Jo jag har satte en ”Sparka mig” lapp på min engelsklärares rygg. Vad har du själv gjort? Billie kunde inte låta bli att le när han svarade Mike.
– Jag hällde 409 i min historielärares kaffe. Mike kunde inte låta bil att skratta åt Billies upptåg.
Mike reste upp stolen (som fortfarande låg på golvet) och satte sig på den. Billie satte sig på en stol som stod bredvid honom.
– Så vad ska du göra härefter? frågade Billie Mike nyfiket.
– Jo jag ska nog öva på att spela gitarr. Du då Billie? Billie sprack upp i ett stort leende. Han brukade bara träffa elever som var intresserade av fotboll och cheerleading inte musik.
– Spelar du också gitarr? Det gör jag med. Hur länge har du spelat? Jag har själv spelat i tre år.
– Jag har bara typ spelat i ett år, jag är inget vidare på det men jag vill så gärna lära mig annars hade jag slutat för länge sen. Jag har ingen lärare jag kan gå till så därför går det så himla dåligt för mig.
– Du är säkert jättebra. Ge det bara lite tid så kommer du bli jätteduktig. Mike gav Billie att leende.
Billie Joe och Mike pratade i vad som kändes som timmar. De pratade om allt möjligt, allt från vilka band de lyssnade på till vilka lärare de hatade. Även om det kändes som timmar så efter en halvtimme kom Mrs Lemon tillbaka.
– Så det har gått en halvtimme. Ni kan gå nu. Billie och Mike reste sig och började gå ut genom salen. Mrs Lemon blängde på dem när de gick förbi henne. Väl utanför salen så sa Mike:
– Ja det var trevlig att träffas. Ses någon gång. Billie nickade mot Mike och sa:
– Ja det var det. Sedan skildes de åt och gick på vart sitt håll. Men bara efter några meter vände sig Billie om och hojtade:
– Hey Mike, ska vi hitta på något? Mike sken upp.
– Visst kan vi det om du lovar att visa mig hur jag kan spela gitarr bättre.


Del II
Några månader senare.
Billie var på väg hem från skolan. Han gick och tänkte på allt roligt som hade hänt honom de senaste månaderna, som till exempel att Mrs Lemon hade slutat, eller att han hade fått högsta poäng på engelska provet. Det bästa som hade hänt honom var att han hade träffat Mike. Mike var Billies tvillingsjäl och Billie var Mikes. De var som två halvor av en person.
Billie och Mike hade starta ett band tillsammans. Billie spelade gitarr och Mike spelade bas (han hade testat bas och fastnat för det). Billie tyckte att allt gick hans väg. Inget gick emot honom.
Billie öppnade ytterdörren och gick in. Doften av nylagad mat slog emot honom, när han kom in i hallen.
– Jag är hemma, ropade Billie. Hans mammas kärleksfulla röst svarade honom.
– Bra, kom och sätt dig. Din far kommer snart. Billie satte ner sin skolväska och gick in i köket. När han kom in stod hans mamma och lagade mat vid spisen, och vid köksbordet satt Billies storasyskon David och Anna (Billie hade tre syskon till men de hade redan flyttat hemifrån.) Billie satte sig bredvid David.
– Har du haft det bra i skolan idag Billie? Frågade Billies mamma.
– Ja det har jag, sa Billie och log mot sin mamma.
Billies mamma tittade på klockan som hängde bredvid ett skåp och sa:
– Klockan är snart tre, er far borde komma när som helst. Just då hörde det att någon kom in genom ytterdörren, sen dröjde det inte länge förrän Billies pappa kom in i köket. Han stannade i dörrhålet och tittade på var och en i rummet. Innan någon hann säga något så brast han ut i gråt. Alla tittade förvånat på varandra. Varken Billie eller någon av hans syskon hade sätt sin pappa gråta, inte ens Billies mamma hade det. Billies pappa sa snörvlande:
– Ollie kan du följa med in i vardagsrummet? Billies föräldrar gick in i vardagsrummet. När de hade stängt dörren efter sig in till köket la sig en tystnad mellan Billie och hans två syskon. Efter en stund bröt Davids tystande genom att säga:
– Kanske pappa har fått sparken? Anna svarade honom:
– Vi får hoppars det, så att det inte är något mycket värre. Billie satt bara tyst och tittade rakt ut i luften framför sig.
Några minuter senare kom Billies föräldrar ut, båda var röda i ögonen. Billies mamma tittade ängsligt på sina tre barn och sa sedan med en darrig röst:
– Detta är väldig svårt att säga för en far, så jag får göra det åt honom. Hon tog ett djupt andetag och sa sedan:
– Er far har fått cancer och det är oklart hur mycket tid han har kvar att leva. Anna brast ut i gråt och David gick och tröstade sin mamma men Billie satt bara vid köksbordet. Han grät inte, han bara satt där och tittade ner i bordet. Plötsligt reste sig Billie hastigt upp så att stolen han satt på föll baklänges. Han tittade varken på sin mamma eller på sin pappa. Utan förvarning började han gå med raska steg ut ur köket utan att säga något. Sedan hörde man hur Billie smällde igen ytterdörren efter sig. David började gå efter Billie för att hämta honom men hans mamma stoppade honom och sa:
– Låt honom vara. Han klarar sig.
Billie sparkade till sin cykel som låg på garageuppfarten, han var både frustrerad och ledsen. Billie ville bara bort där ifrån så han tog upp sin cykel, satte sig på den och började trampa. Han visste inte vart han skulle men han ville inte cykla hem igen. En tår rann nerför Billies kind, han torkade bort den, igen fick se honom gråta. Nu kom Billie på vart han skulle cykla.
Billie rullade uppför garageuppfarten, han hoppade av och lutade cykeln mot garaget. Han gick till baksidan av bostadshuset. Det lyste i ett av fönstren. Billie knackade på rutan. Inne i rummet satt Mike, han satt och övade på sin bas. När han hörde knackningen slutade han spela, satte ifrån sig basen och gick bort till fönstret och öppnade det.
– Hur är läget Billie? Vad för dig hit? Billie svarade inte. Mike upptäckte att något var fel. Billie hade aldrig uppträtt så här.
– Kan jag få komma in? sa Billie med en mycket darrig röst.
– Visst, sa Mike. Billie klättrade in genom fönstret. Väl inne stängde Mike fönstret efter honom.

– Vem är det som ringer så här sent på kvällen? sa Mrs Pritchard. Hon lyfter luren och svarade:
– Hallo Familjen Pritchard, vem är det jag pratar med?
En bekymrad röst svarade:
– Det är Mrs Armstrong, er sons kamrat Billie Joes mamma.
– Vad kan jag hjälpa er med Mrs Armstrong så här sent på kvällen?
– Jo min son Billie blev rätt upprörd tidigare idag så han stack i väg hemifrån. Vi har inte hört något från honom sedan dess. Det enda vi vet är att han har tagit sin cykel. Mrs Armstrong tog en andningspaus sen sa hon:
– Så innan jag ringer polisen så vill jag veta om Billie är hos er. För min son och er son Michael brukar tillbringa mycket tid tillsammans. Så kan ni vara så snäll och fråga Michael om han vet var Billie kan vara, vi är så oroliga.
– Visst kan jag gå och kolla om Michael vet något. Vi ska göra allt för att hitta er son. Mrs Pritchard la ifrån sig telefonluren och gick mot Mikes rum.
Ljuset föll in i Mikes rum när hon öppnade dörren. Mike låg och sov i sin säng med ansiktet mot väggen, han gav ifrån sig en liten snarkning. På golvet, bredvid Mikes säng, på familjen extra madrass låg, ihop rullad som en hund, Billie. Han sov också. När ljuset föll över Billies ansikte glänste det under hans ögon. Mrs Pritchard försod att Billie hade gråtit. Hon stängde försiktigt dörren efter sig och gick bort och tog upp luren.
– Hallå Mrs Armstrong? Er son är här, han sover inne på Michaels rum. Ska jag låta honom sova eller vad tycker du? Mrs Armstrong drog en lättnade suck.
– Ja det gör vi. Tack för ni tog er tid för att hjälpa till. Adjö Mrs Pritchard.
– Det var så lite. Adjö Mrs Armstrong.



Här är min englska GD fan fiction kallad What's GD slash?.Men först lite bakrund fakta först om den. Jag brukar drömma att jag, Hannah och A-I har vunnit ett pris med att får följa med GD på deras turné.


I’m sitting on the asphalt outside, and I'm leaning against the bus. In my lap I have my laptop. I have nothing better to do, because my two friends are still asleep, even if the clock is 10 in the morning. On the laptop am I reading Green Day slash stories on Coming Clean.

Then suddenly, Billie comes up to me. I have not really paying any attention on him because I had come to a very interesting part in the story that I was reading.
"What are you doing?" Billie says. And I’m still not paying so much attention to him because I’m to busy reading the story. So the words just sliped out from my mouth.
"I’m reading Green Day slash." Then I realized what I just had said. I stopped reading and looked up on Billie.
"I mean….. " But it’s to late.
"What’s Green Day slash?" Oh no, Billie just asked me the question I least wanted to answer.
"Ehm.. Green Day slash… Slash is…. ",I started. I don’t really want to tell him about the Green Day fans dirty business on the internet.
"Slash is", I started again.
"Yes?" Billie is getting more and more confused and I am getting more and more nervous. I don’t want to tell him about slash. He, Mike and Tré are in the slash stories and doing dirty things with each other. So I don’t think that it's a good idea to tell him.
"What is it? Tell me what slash is?" Billie says again. I’m took a deep breath and started:
"Okey. Green Day slash is when you, the members in Green Day is having se……”
"LALA! WHERE IS MY HAIR BRUSH?!" Yes! Saved by my best friend. I had forgotten that I had hidden her hair brush again.
"I’m sorry Billie. I must go. Hannah sounds very angry. See ya." I shut my laptop and walked into the bus. The Green Day slash secret is safe, for now.