Ensammast i Sverige

Mannen med för trånga skor,
tackar, men svaret blir allt nej.
Rädd för att bli sviken.
Rädd för att bli ensam.

"Nej tack, det är bra.
Jag vill inte ha nån
att bli bortglömd av."

Han linkar sakta vidare,
slår sig ner i soffan.
Han har en träff med Oprah,
varje vardag klockan tre.

Minnen kan va svårt att kasta,
lika svårt som mannens gamla skor.
"Nej", säger mannnen bestämt,
"Jag ska inte bli lämnad så igen."

Mannen som bestämt sig för
att aldrig låta't hända.
Fann sig plötsligt där på soffan:
Ensammast i Sverige.

(Namnlös)

Och så plötsligt var du där igen.
Skriven mellan raderna,
i varje text jag såg.

Vackerheten själv.

Dina ord där bak i huvet
"Du ger fan i henne"
Min räddning på vit häst.

Ögon. Leende. Läppar. Tunga.
"J a g ä l s k a r d i g"

oj, tack allihop!

(jaa, kanske lite onödigt med dubbelposter, men jag tänkte det blir lättare o läsa då, speciellt om jag lägger upp fler texter sen)