Ja, det här är då min svenskauppsats jag är ganska nöjd med den, men vill gärna höra vad ni tycker också
OCH ja, det är bara My Chemical Romance-texter

Cancer

Never again, And never again
They gave us two shots to the back of the head
And we’re all dead now

Jag hörde de sista raderna av min favoritlåt spelas upp samtidigt som jag drog mitt sista andetag. Efter det blev allt svart.

Plötsligt var jag någon annanstans. Det var helt öde och såg ut som en spökstad.
Jag hörde musik komma från en grå byggnad till vänster om mig och log när jag kom på att det var refrängen av Welcome to the black parade:
We’ll carry on, we’ll carry on
And though you’re dead and gone, believe me
Your memory will carry on
Då slog det mig att platsen jag var på såg ut exakt som i musikvideon. Om jag blundade kunde jag till och med se The black parade framför mig. Jag kunde se dem allihop, Mother War, Fear, Regret och Patienten. Patienten vars historia stämde så väl överens med mitt eget liv.
Mitt liv började i alla fall att likna Patientens liv för ungefär ett år sedan. Det var då jag fick reda på att jag hade cancer.

[tillbakablick]
Jag satt på en hård bänk i sjukhusets väntrum. Jag hade suttit där i nästan 40 minuter när min mamma som satt till höger om mig till slut bröt den obekväma tystnaden:
”Oroa dig inte hjärtat, det är nog ingen fara. Förmodligen influensan eller något sådant”
”Visst” mumlade jag och fortsatte att läsa artikeln om mitt favoritband My Chemical Romance i det senaste numret av Kerrang.
”Alison Gardner?” En sjuksköterska ropade upp mitt namn. Tydligen var mina prover klara. Jag och min mamma reste oss samtidigt och hon tog min hand i sin. Det kändes konstigt men ändå bra eftersom jag faktiskt var väldigt rädd. Vi följde efter den unga kvinnan som kommit för att hämta oss. Hon tog oss till ett rum där vi fick vänta ett par minuter innan min läkare kom.
När läkaren kom såg hon väldigt ledsen ut och sade:
”Alison, jag vill gärna tala med din mamma i enrum. Kan du gå ut i korridoren?”
”Varför? Det är ju faktiskt jag som är sjuk så jag vill veta vad som är fel! Mamma, får jag stanna?” Jag tittade på henne med en bedjande blick.
”Ja visst, hjärtat”
Men doktorn höll inte med.
”Jag tror faktiskt att det är bättre om jag pratar med dig först Mrs Gardner.”
”Min dotter är 16 år och om hon vill vara med så får hon det.”
”Ja, då får hon väl det då” läkaren suckade och fortsatte:
”Alison, det har uppstått problem med att bilda blodkroppar i din benmärg. En oreglerad tillväxt av vita blodkroppar skadar nybildningen av de normala blodkropp…”
”Kan du inte bara säga vad det är för fel på mig istället?” avbröt jag med darrig röst.
”Alison du har leukemi”
[slut tillbakablick]



Jag gick sakta nerför den gråa, tomma, tysta, nästan döda gatan. Efter ett tag blev husen färre och jag kom till slut fram till en kyrkogård. Jag gick in genom de stora stora, svarta grindarna och läste på den första gravstenen:

Alison Gardner
1990-2007
Oh, how wrong she was to think that immortality meant never dying.

Cancern tog ditt liv men du lever kvar i våra minnen.

Det var min gravsten. Och den såg ut precis som jag alltid velat. Nedanför texten fanns det ett hjärta inristat med tre pistolkulor som gick igenom det.
I brought you my bullets you brought me your love
Jag tänkte på första gången jag berättat för min pojkvän om hur jag ville att min gravsten skulle se ut.

[tillbakablick]
Jag var på sjukhuset och genomgick kemoterapi för första gången. Det var ca två veckor sedan jag fick reda på att jag hade cancer. Min pojkvän Adam satt bredvid mig och höll min hand.
Jag var helt utmattad och mådde illa när jag kände gifterna pumpas in i min kropp. Det måste ha synts för då sa Adam försiktigt:
”Det kommer att ordna sig Al, allt kommer att bli bra.”
Jag tittade upp på honom och kände hur tårarna började rinna ner för mina kinder och viskade tillbaka:
”Men tänk om det inte blir så? Tänk om..” Min röst brast och Adam lade sina trygga armar om mig och började nynna på en väldigt fin låt. Early Sunsets Over Monroeville. Jag nynnade med en stund innan jag till slut frågade honom om det jag funderat på den senaste veckan.
”Adam skulle du tycka att det var konstigt om jag hade funderat på hur jag vill att min gravsten ska se ut?”
Adam såg förvånad ut men svarade:
”Nej, visst känns det lite deppigt att prata om, men om du har något särskilt som du vill ha med så lyssnar jag gärna”
Jag kramade om honom och började berätta.
[slut tillbakablick]

Jag tittade en sista gång på gravstenen och läste sedan på den till höger om min.

Helena

So long and goodnight

Jag tänkte på låten och musikvideon som fått mig att fastna för My Chemical Romance. Precis så hade jag alltid velat att min begravning skulle se ut.
Jag vände mig om och lämnade kyrkogården. Det började bli mörkt och det hade börjat regna lite grann. Ett par minuter senare öste det ner. Det påminde mig om i julas, det hade börjat ösregna på julaftons morgon och inte slutat förrän kvällen på Annandagen. Men det värsta med den julen var att min mamma hade brutit ihop totalt.

[tillbakablick]
Min mamma stirrade på mig med glasartad blick. Hon hade suttit så i nästan 10 minuter nästan helt utan att blinka.
”Mamma, mår du bra?” Frågade jag försiktigt.
”Ja, jag mår utmärkt. Jag tänker bara på dig som är så sjuk att du inte kommer att leva för att se ännu en jul” sade hon med en konstig, hög och gäll röst.
Jag bara satt där och tittade på henne, helt chockad.
”Men Al, du ska veta att jag alltid kommer att älska dig” fortsatte hon med samma gälla röst och reste sig och gick.
Jag satt kvar ett par minuter, fortfarande helt chockad och gick sedan efter henne. Jag hittade henne sittande på badrummet med en burk antidepressiva tabletter i handen. Oöppnad som tur var.
”Mamma?” viskade jag försiktigt.
Hon svarade inte utan fortsatte bara att stirra på burken i hennes händer. Jag fick panik och gjorde det första jag kom att tänka på. Jag började sjunga.
”If you say, goodbye today,
I’d ask you to be true,
Cause the hardest part of this is leaving you.”
Hon tittade upp på mig och började gråta. Jag började också att gråta och satte mig ner och höll om henne så hårt jag kunde. Peruken som jag hade haft sedan jag tappade håret av kemoterapin föll av, men jag brydde mig inte. Jag hade nästan förlorat min mamma och jag var livrädd. Jag var inte särskilt rädd för döden själv, men tanken på att förlora en närstående var hemsk.
[slut tillbakablick]

Sången jag sjungit hette Cancer och hade hjälpt mig enormt mycket när jag fick reda på att jag hade cancer. Texten var verkligen fantastisk. Jag sjöng den en gång tyst för mig själv:

”Turn away,
If you could get me a drink ,
Of water cause my lips are chapped and faded,
Call my Aunt Marie,
Help her gather all my things ,
And bury me ,
In all my favorite colors,
My sisters and my brothers, still,
I will not kiss you,
Cause the hardest part of this,
Is leaving you.

Now turn away,
Cause I'm awful just to see
Cause all my hair's abandoned all my body,
All my agony,
Know that I will never marry,
Baby, I'm just soggy from the chemo,
But counting down the days to go.
It just ain't livin'
And I just hope you know,

That if you say,
Good-bye today,
I'd ask you to be true,
Cause the hardest part of this,
Is leaving you...
Cause the hardest part of this,
Is leaving you...”

Det fanns inte ett enda ord i den texten som jag inte kände igen mig i. Speciellt andra versen är viktig för mig. Know that I will never marry och But counting down the days to go, it just ain’t living är tankar som gått igenom mitt huvud, jag vet inte hur många gånger, det senaste året.
Det hade slutat att regna och jag tittade upp mot stjärnorna som lyste uppe på himlen. Det var precis samma stjärnor som jag alltid sökt tröst hos när jag var rädd för mörkret när jag var liten. Men nu var jag inte rädd längre. Jag lade mig ner i det våta gräset och lät mig fångas av mörkret.

We’re all dead now

Med dom sista orden i tankarna somnade jag till slut in för gott.


The End

fan vad kul att så många gillar den