jag har gjort en novell som jag har lämnat in till min lärare, har ej ännu fått reda på vad hon tyckte med tanke på att jag är ute på praktik nu, men jag undrar vad ni tycker nu
Jag tänkte inte låta cancern vinna!
När Maria fick diagnosen bröstcancer blev hon inte rädd utan arg. Sjukdomen skulle bort ur hennes kropp! Och där den egna vreden inte räckte, bar kärleken från maken Joseph henne den sista biten.
Jag blev så arg när jag fick cancerbeskedet! Vad hade jag gjort för att förtjäna något sådant? Ilskan gav mig bränsle att orka slåss mot sjukdomen.
Visst kan jag berätta om min sjukdom, säger Maria när vi når henne på telefon en tidig vinterdag. Hon är precis hemkommen efter två veckors vistelse i Sydney tillsammans med maken Joseph och deras dotter.
En vecka efter vårt telefonsamtal träffar vi Maria hemma i parets vackra villa norr om Lund. Hon ler med sina stora blåa ögon. Vi slår oss ner i soffan i det ljusa vardagsrummet. Sedan börjar hon berätta.
I Mars 2006 upptäckte jag en knöl i ena bröstet. Jag tänkte väl inget särskilt, utan beställde tid till en gynekolog för att bli undersökt. Därefter skickades jag iväg för mammografi och vävnadsprov… ja, sedan var det bara att vänta på besked.
Jag, Joseph och våran dotter hade bjudigt hem mina vänner på middag. jag hade lagat lassagne minns jag… och mitt i allt så ringer min läkare och berättar att knölen i mitt bröst är en elakartad tumör. Man kan säga att uttrycket ”väggarna kom närmare” blev verklighet. Golvet lyfte, det var totalt mörker! Alla blev så klart oroliga... men jag kände bara att det här ska ut ur min kropp. Det ska bort!
Beskedet beskriver Maria som en första vall av tre att ta sig igenom. Hon, en 29-årig kvinna med än så länge ett mycket bra liv och en älskande make och dotter, varav hon endast är 7 år gammal. Det här kunde inte vara döden, slutet – inte en chans! Känslorna som fyllde hennes bröst var inte sorg, de var ilska. En glödande vrede som höll henne upprätt, fast besluten att vinna kampen mot det onda som satt sig i hennes bröst.
Jag var så arg! säger Maria och knyter ena näven. Varför skulle just jag drabbas? Vad hade jag gjort för att förtjäna en dödlig sjukdom? Varför?
Ett par veckor efter beskedet lades hon in för en så kallad bröstbevarande operation, där rutinen är att gå in i lymfkörtlarna via armhålan för att även ta bort eventuella metastaser, dottertumörer. Något som hittades hos Maria.
Det var den, andra vallen för mig. Visst var det läskigt, men jag var så fokuserad. Jag tänkte, jag ska inte dö! ”Det här ska bort”, sa läkaren och jag kände att jag var i fantastiska händer.
Under sommaren som följde närdes hon av ilskan. Den efterföljande behandlingen med cellgifter skrämde. Men nej, sjukdomen var inget hon hade bett om och därför skulle hon heller inte låta sig knäckas.
En vecka före den första behandlingen fick jag en viktig insikt. Cellgifterna var faktiskt medicin, jag skulle ju bli frisk av dem! Det var den tredje och sista vallen.
Behandlingarna, sex stycken, fick Maria via dropp och hon berättar hur välsignad hon var som slapp det värsta illamåendet.
Jag – mådde helt ok och jobbade intensivt under hela den sommar som behandlingen pågick. Kroppen ska ju härbärgera giftet, eller medicinen, och om du så har en mikroskopisk metastas så ska den bort! Det tar på kroppen, men jag bars fram av min ilska som även blev en viktig drivkraft i mitt arbete.
Maria reser sig hastigt och springer ut i köket för att ta sin medicin. Efter cytostatika och strålning måste hon nu, ett år senare, äta tabletter som påskyndar klimakteriet. Hon drar en djup suck och säger att hon ofta får lust att kasta ut medicinen från fönstret.
Det är så jobbigt! Ett vanligt klimakterium tar många år. – För mig ska det gå på kortast möjliga tid. Anledningen är att min tumör framkallades av mitt eget östrogen. Och därför måste östrogenet ut ur kroppen så fort som möjligt. Biverkningarna är så brutala att många kvinnor i min situation struntar i att ta medicinen...
Joseph har varit enastående! Helt fantastisk. När jag – hade fått beskedet att jag var sjuk och vi satt hos läkaren, spände Joseph ögonen i honom och sa: ”Har du något positivt att säga till Maria?” Då först sa läkaren: ”Du har cancer, men vi ska bota dig.” Joseph har varit mycket stark och stabil under min sjuka period.
Man kan förundras över hur en människa orkar, hur hon klarar av livet efter svår sjukdom. ”Du är så stark”, får den höra som överlevt en katastrof eller förlorat en närstående. Men vad är egentligen alternativet? För Marias del går sorg som en röd tråd genom livet. I mittan av 80-talet begick hennes yngre syster självmord. Hur mycket står man ut med? Blir man någonsin härdad av sorg?
Oh, nej! Absolut inte. Du är aldrig förberedd på döden! Svårigheten med självmord är ju att den som dör är borta medan vi som är kvar får allt, skuldkänslor, ilska, förtvivlan, sorg, frustration… Det är vi som bär på det! Den sorgen går aldrig över. Jag har inte sökt någon förklaring till varför de valde att ta sina liv och inte heller försonats med det. Det kan man nog aldrig göra.
Vrede och smärta, känslor som idag är kraftredskap i Marias liv, var tidigare något otillåtet och belagt med skuldkänslor. Sorgen tryckte hon istället djupt ner i magen.
Det var först efter några år i gestaltterapi som jag äntligen kunde ge uttryck för min ilska och sorg, säger Maria. Det hade jag inte kunnat tidigare. Terapin gjorde att jag till slut kunde säga som Jesus på korset, ”Min Gud, varför har du övergivit mig?” Och det hjälpte! Jag fick plötsligt redskap att hantera mina känslor och livet.
Det har hunnit gå över ett år sedan Maria fick beskedet om cancern. Trots att allt har gått över förväntan får hon kanske vänta ytterligare 5 år innan hon friskförklaras helt. Livet har så sakta återgått till det normala. Just nu är den stora utmaningen att stå ut med den tuffa medicineringen.
Vreden och ilskan har lagt sig och om hon svor över sjukdomen förut, kan hon numera känna ett slags tacksamhet.
Det är bra att ha erfarenhet av något man tidigare bara sett på film. Att få beskedet: ”Du har en farlig sjukdom.” Men det är också en erfarenhet av att få höra: ”Men vi kan bota dig!”
På frågan om hon är lycklig svarar Maria:
Jag är en helt vanlig, normal människa. Inte lycklig, men inte heller olycklig. Jag gick igenom tunga känslor men för den sakens skull kan jag inte säga att jag tar vara på dagen på ett annat sätt idag. Det är inte så att jag tänker: ”Å, vad härligt att vakna till en ny morgon!”
hoppas ni tyckte den var bra
