Det går ju nästan inte att beskriva (för min del i alla fall).
Från och med första "bruset" under song of the century började jag gråta floder och skrek då och då när jag fick luft, restan sjöng jag bara med som om mitt liv hängde på det och stod och hoppade med Ebba under större delen av konserten. och åh, alltså dom där skjutsarna man får som till exempel efter introt till minority, när man nästan ville explodera för att man hoppade så mycket (eller var jag ensam om det på sittplatserna..?)
och så avslutningen. herregud, (eller rättare sagt Herrebillie
) when it's time, där brast det ännu än gång och det blev ganska utsmetade kinder efter den noga påsatta mascaran, hah. Verkligen en upplevelse för livet och ja,, jag kan fortfarande inte riktigt beskriva känslan.
Kan inte ens beskriva det i ord!! Jo, ett. Obeskrivligt 
Lägger upp den sen!