blew har du inga vänner? No offence, men du kanske borde ägna mer tid åt dem och mindre åt att komponera ihop meningar som man behöver ordlexikon för att förstå. Ingen människa tycker att grammatik och ordsatser och böjningar och sånt är kul.

Lyssnade på din spellista, tyckte knappt om en enda sekund av någon av låtarna. Visst, det var okej men aldrig att jag skulle kunna lyssna på det där. Verkade inte finnas en endaste vettig tanke bakom nånting förutom "vi spelar det här tråkiga riffet om och om och om igen och sen gör vi det tre gånger till!" För det mesta så saknades dynamiken helt och hållet, de sjöng falskt och dåligt och musiken saknade charm, själ och spänning.

Nu för tiden så verkar folk leta efter band och artister som är så okända som möjligt bara för att ha något "eget". Musiken verkar inte spela någon roll, så länge de är från Storbritannien eller artikulerar så dåligt så man tror de har en knut på tungan. Dessutom måste de klä sig i konstiga secondhand kläder och ha gitarrerna högt upp. Varför kan inte bara folk sluta bry sig om vad som är indie och vad som är mainstream, är det bra så är det bra oavsett genre eller kläder på artisten!

Med risk för att skjuta mig lite i foten tycker jag det är rätt svårt att säga att nåt är objektivt bra inom musiken. Det är bland det mest subjektiva som finns ju, alla har olika preferenser.

Om man dock måste jämföra så kommer inte jag på något bättre sätt än efter vad som bäst går hem hos publiken.

Brb, ska springa in på TH och Johan Palm-forumet, vara F14 och skriva hur mycket jag hatar dom.

Om man nödvändigtvis måste jämföra musik objektivt så är det inte antalet fans utan hur tekniskt bra musiken är som måste jämföras. Personligen tycker jag nästan att det vore smått perverst att jämföra musik utifrån hur många höga C:n sångaren kan ta, eller ännu värre: hur snabba gitarrsolon gitarristen kan spela. Men det kanske bara är jag.

Anledningen till att man enligt min mening inte kan jämföra band kvalitetsmässigt efter antalet fans är (obs! varning för extrem-snobbiga teorier här) att den stora massan inte på långa vägar har hört tillräckligt många band, utan istället skulle en sådan jämförelse snarare ha med PR än med musik att göra. Isåfall skulle det snarare vara så att de band ett antal musikkritiker röstar fram som världens bästa vore mycket närmare sanningen än om vi skulle gå efter publik; vilket beror på att en hyfsad musikkritiker har hört kanske 30 % (vild gissning) av alla popband sen 50-talet, medans genomsnittsmänniskan kanske har hört... 2 %?

Min fråga är fortfarande...Varför är du här? Kan du inte leta uppmärksamhet på ett annat ställe?